En doft av kärleken

Du luktar så gott. Jag har aldrig någonsin träffat någon som luktar som du. Jag kan inte sätta tummen på vad du luktar, du luktar helt enkelt... Du! Din doft gör mig pirrig i kroppen, som det vore första gången jag tog din hand i min. Din doft gör mig svag, lycklig och glad. För då vet jag att du är nära mig.

Ibland kan jag stänga ögonen och känna din doft. Jag kan den, som om att du låg precis här bredvid mig. Föreställa mig hur du ligger i min säng med dina vackra ögon blickade mot taket. Din fina profil, som sträcker sig ifrån ditt huvud till dina tåspetsar. Jag skulle kunna titta på dig i en evighet, för du är så vacker. Men när jag öppnar ögonen så försvinner du ifrån sängen, och doften är återigen borta. Tills jag blundar igen.

Gör du också såhär? Har jag en speciell lukt, en doft som får dina nackhår att resa sig? Ligger även du i din egna säng och blundar, fantiserar om att jag ligger där bredvid dig? Kan du då känna min doft? Blir du lika ledsen som jag när allt sedan försvinner när dina ögon öppnas?

Jag blundar nu. Känner din lukt, din doft. Jag önskar du var här...

Den egocentriska människan

Jag känner mig inte tillräcklig. Som om allt jag gör är till ingen nytta. Jag brukar känna så ibland, och det tror jag att alla gör. Jag har kommit på varför jag känner så här. Jag är en egocentrisk människa. Jag mår bra av respons och beröm. När någon berömmer mig så mår jag bra, då är jag bäst! Jag mår bra av att få ses i andras ögon. När jag tycker att jag förtjänar respons och beröm och inte får det, eller att någon annan får det mer än jag, då kryper jag ihop, och känner mig otillräcklig. Och det suger. Fett.